mammasochpappas.blogg.se

Jag längtar verkligen tills jag får lära känna dig på riktigt. Jag är nyfiken på att upptäcka vem du är som människa. Vad kommer du vara extra duktig på och vilka intressen kommer du ha? Kommer du vilja spela fotboll eller dansa? Vill du göra båda delarna eller någonting annat? Kommer du vara höger eller vänsterhänt och vad kommer bli din favoritfärg?

Nu blir hon större för varje dag som går och hela tiden får vi se hur hon utvecklas. Idag för exakt sju veckor sen föddes vår lilla flicka, tiden går så otroligt fort..

 

Idag har vi varit till stan med min pappa, tog en fika och fick även med mig lite saker hem till Paulina. Älskar att fynda. Efter stan fick jag sola 20 minuter medans pappa gick lite med Paulina i vagnen, vilken lyx! Sen har vi faktiskt bara spenderat resten av dagen här hemma, Paulina har suttit nöjd i sin babysitter och jag har pysslat ihop ett varsitt armband till oss.

 

 

 

Under graviditeten gick jag upp över 20 kg, tänker inte vara exakt haha.. Men nu är jag på goda vägar tillbaka. Har ju inte kunnat gå till gymmet än eftersom kroppen måste få tid på sig att läka efter graviditeten, men jag har varit ute och gått men Paulina och förändrat kosten. Jag kommer fortsätta lägga in bilder med tiden så ni kan följa min resa tillbaka till min gamla kropp.

 

 

På första bilden har jag precis kommit hem från BB. Den andra är tagen någon vecka senare. Och sista bilden är tagen idag, 7 veckor efter förlossningen. Idag väger jag 66,1kg.

 

När hon föddes vägde hon 2980g, nu väger hon 5100g och är snart sju veckor. Det är snart hela två månader sen hon låg här och sov i sin pyjamas i storlek 44 som var för stor, nu har hon storlek 56/62 och jag kan inte förstå hur det gick till. Vart tog våran nyfödda lilla bebis vägen? Tiden går så otroligt fort så man får påminna sig själv ibland att ta vara på tiden och bara njuta av stunden. Både jag och Arya längtar tills hon blir lite större då man får lite mer respons och hon kan leka lite själv. Men samtidigt tycker jag det är läskigt att tänka tanken på att den tiden vi är i nu aldrig kommer tillbaka. Alla åldrar har sin charm och är mysiga på olika sätt. Snart kommer jag inte kunna hålla henne med en hand eller lägga henne någonstans och veta att hon inte kryper iväg.

 

Jag hade gått över det beräknade datumet fem dagar, klockan var tre på natten och jag fick min första värk. Jag låg där och andades mig igenom värkarna som ännu var hanterbara, samtidigt som jag tänke "idag blir jag mamma, vår dotter kommer födas 11/6-14. Några timmar gick och värkarna fortsatte. Tillslut somnade jag om och när jag vaknade hade allt stannat upp. Jag var så arg på mig själv att ja hade somnat och trodde att jag skulle få gå och vänta en vecka till. Under förmiddagen kom det igång igen och min slempropp gick. Arya var på jobbet så min vän Louise kom och gjorde mig sällskap hela dagen. Vi skrev ner vilken tid värkarna kom, åt ostbågar och choklad.

 

Klockan slog åtta så Arya om hem från jobbet och Louise åkte hem. Då började det på riktigt, värkarna var knappt hanterbara längre. Arya började packa det sista till BB-väskan och ringde till förlossningen. Dom tyckte jag skulle vänta lite till vilket jag gick med på, ville absolut inte bli hemskickad om jag inte var tillräckligt öppen. Det tog inte mer än fem minuter innan vi ringde in igen och sa att vi måste komma in. Jag klarade verkligen inte mer!

 

Väl inne kollade dom upp mina värkar och att Lillans hjärta slog som det skulle. Sen kollade hon om jag hade öppnat mig något.

- Oj du är ju öppen 5 cm, du ska absolut inte åka hem. Vad har du lust att göra nu?

(Tänkte "ja, jag brukar ju liksom inte hänga här så inte fan vet jag vad man gör här?!)

-Vet inte, svarade jag istället.

Hon erbjöd mig morfinspruta och ett bad, vilket jag tyckte lät bra. Morfinet var underbart, skulle kunna föda barn igen redan nu bara för att få den sprutan. Jag satt i badkaret stor som Globen och tyckte faktiskt jag såg riktigt smal och fin ut, berättade för Arya och barnmorskan om hur lycklig jag var medans dom satt bredvid badkaret och nickade.

Arya åkte iväg till Statoil för att köpa mat till oss. Sen satt jag där i badkaret med korv i handen och var hög på morfin. Och då visste jag, 12/6-14 kommer bli hennes datum. Min dotters födelsedatum. Den här dagen i resten av mitt liv kommer vi fira vår dotters födelsedag.

 

Efter ett lååångt bad kom jag upp och fick lägga mig på sängen igen, med lustgas som jag hade längtat så efter vilket inte hjälpte mig alls. Värk på värk andades jag mig igenom och jag kan än idag inte förstå hur jag kunde överleva den smärtan.

 

Efter många timmar kollade barnmorskan hur öppen jag var igen och äntligen var jag öppen 10 cm! Jag var snart i mål, men hade det värsta kvar. Läkaren kom och satt in en epidural och samtidigt satt jag där på sängkanten och berättade för barnmorskorna och läkaren hur besviken jag var för jag skulle missa finalen av Sveriges yngsta mästerkock, studentbalen och Karlskogafesten.

 

Det var dags för skiftbyte för barnmorskorna vilket såklart inte är så roligt. Jag hade haft samma barnmorska under hela tiden ända tills vår bebis var redo att komma ut.Vi hade ju pratat hela tiden och jag hade funnit min trygghet hos henne sen skulle det komma någon annan när allt snart var klart. Men det är ju tyvär så det är och dom andra barnmorskorna var såklart lika bra dom.

 

Det var dags att börja krysta och jag fick byta ställning flera gånger innan jag hittade det som kändes bäst för mig, vilket var att ligga på rygg. Under den här tiden var jag så otroligt trött så jag minns inte så mycket, jag sov mellan värkarna. Jag var rädd dom första gångerna jag skulle krysta och tyckte det var obehagligt eftersom jag kände så tydligt att det var ett huvud som var påväg ut. Så jag tog inte i så mycket som jag skulle kunna gjort. Men efter ett tag blev jag så förbannat trött på att ligga där så jag tog i av kung och fosterland och då kom hon, vår underbara Paulina. Jag kände att hon sparkade med sina små fötter mot mitt ben medan hon låg nedanför mig när dom torkade av henne. Och vilken otrolig känsla. När hon kom upp på mitt bröst så var inget som jag hade trott det skulle vara. Trodde jag skulle gråta av lycka. Men jag varken grät eller sa något. Jag bara kollade på henne. Tårar och ord var för litet för att kunna uttrycka min lycka.

 

Arya stöttade mig under hela förlossningen, han visste precis hur han skulle vara. Han gav mig saft när jag var törstig, stöttade och andades med mig osv. Bästa tänkbara stöd!